Det är en konst. Det har jag då lärt mig den sista tiden!

Nu har det gått över sju månader sedan jag tog mitt sista löpsteg och mitt sista cykeltramp! När jag tänkte på det så, så känns det väldigt jobbigt. Men samtidigt har tiden gått väldigt snabbt emellanåt. Vissa dagar flyter på och jag är hyfsat pigg, medan vissa dagar är riktiga S K I T dagar...

Men det känns ändå nu som jag har passerat den jobbigaste perioden. Det som jag nu känner är/har varit den jobbigaste perioden är helt klart den tid jag gått och väntat på att få en diagnos.. För att sedan få fel diagnos, och sedan bli behandlad enligt den felaktiga diagnosen, och samtidigt bara bli sämre.. Då är det en konst att tänka positivt!

Men på något sätt har jag ju lyckats?! Eftersom jag fortfarande sitter här och hoppas/tror på att jag kommer att genomföra en triathlon igen!

Jag har nu kommit så pass långt att jag fått en klar och tydlig diagnos (Tack vare Klas Östberg) :

- Ett diskbråck som trycker in mot ryggmärgen, som i sin tur ger klämda och inflammerade nervrötter, som i sin tur ger mig smärtor i höger ben (där allt en gång började)

Efter att jag fick diagnosen har jag varit i nära kontakt med sjukgymanst Karsten Kaping, och genomfört 6 veckors sjukgymnastik. Jag har gjort övningar varje dag, vissa övningar fler ggr per dag + att Jag har haft korsett på mig för att avlasta. Men inget har hjälpt! Hur lätt är det då att tänka positivt? Jag har slitit varje dag, och inte fått någt resultat. Om man jämför detta med att träna löpning/simning/cykel dagligen, så har man i regel efter sex veckor uppnått någon form av resultat, eller?

Under denna tid har jag också varit sjukskriven, eftersom mina studier gick ut på att ha praktik på ett dagis. Rygg- och bensmärtor som gör att jag inte kan sitta längre än 15 min, gå längre än 20min, eller stå längre än 10 minuter utan att bli sämre rimmar inte riktigt med att vara dagisfröken.

Så under denna period har jag alltså inte gjort någonting, förutom sjukgymnastik. Det låter väl upplyftande?

Men nu har det ju tänts ännu ett hopp! Jag är nu remitterad till Stockholm Spine center, för att träffa ortopedkirurg Björn Brandt. Det som sjukgymnasten informerat mig om är att den troligaste operationsmetoden är steloperation. Och tro mig, det känns positivt! Men... För närvarande är det ca tre månaders väntetid...

Så, väntans tider är icke förbi! Men snart så....

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag tröttnade på bloggplatsen.. min blogg finns nu här: www.emegu.blogspot.com ...

  Kan man längta efter att bli trött? Ja, jag tror faktiskt det... Jag längtar efter känslan som man har i kroppen när man har sprungit eller cyklat ett riktigt hårt pass. När man bara vill äta och sen lägga sig på soffan och benen känns alldeles...

Jag surfade in på Ginza.se för att se om det fanns något nytt spel till Wii som kanske skulle passa oss... Och jag hittade ett som i alla fall jag vill ha :) New super mario!! Hoppas Kj också vill ha det, för då slår vi nog till när det släpps.   ...

Wow, idag har jag haft något att göra.. Hade en tid på vårdcentralen kl 13 för att förlänga min sjukskrivning och få nya mediciner... Så nu är jag sjukskriven året ut. Nu ska bara papprena in till Försäkringskassan så kanske jag kan få min ersättni...

Jag har precis lyssnat på Hallå P3. Ett program som jag tycker oftast har väldigt bra diskussionsämnen! Så var det även idag. Ang. att lita på sin läkare eller inte?!  Det jag har varit med om är självfallet inte i närheten av så hemskt som ...